Nu är det snart dags...

... och flygrädslan har lagt sig som ett tjockt lager av transfetter i tarmar, mage och strupe. Jag ömsom varmsvettas, ömsom kallsvettas.

När jag flyger brukar jag iaktta mina medpassagerare och varenda litet drag i örsnibben, kliande på halsen eller gäspande tolkar jag som signaler till de andra inbillade terroristerna, spridda på olika strategiska platser runt om i flygplanet. Alla konstiga ljud tror jag beror på motorhaveri och så fort jag hör "This is your captain speaking" är jag helt säker på att han ska ge mig ett domedagsbesked.

Jag vet att de säger att det är farligare att gå över gatan än att flyga men just nu kan jag inte skapa ordning i ett känslomässigt kaos genom att förlita mig på statistik och annan vetenskaplig fakta. Dessutom bestämmer jag själv när jag vill korsa en gata, när jag flyger lämnar jag mitt liv i händerna på en flygkapten som antagligen är bakfull efter en hård festnatt med 10 stycken långa, blonda fygvärdinnor.